Ett ofullständigt kaos - det är en helt ovanlig vardag i helt vanlig familj, en vardag som alltid färgas av adhd.
“Oj, lilla gullevännen, så du blir dammig. Du ser ut som om du vore hundra år gammal!”
Orden är egentligen mina, men det är lilla barnet som säger dem. För ente eller hundraelfte gången.
Orden, de handlar om hunden. Hunden som njuter otroligt mycket nu då vinterjackan åkt av. Hon stannar ofta, kastar sig ner på asfalten och rullar runt. Hon blir dammig och grå, och ser ut att vara hundra år gammal. Vilket jag konstaterade då hon gjorde det första gången, vilket lilla barnet nu upprepar, varje gång hunden lägger sig ner.
Det är tur att man läst så pass mycket psykologi att man förstår att exceptionella förhållanden bidrar till att också de små detaljerna får alldeles för stora proportioner.
Det här viruset, isoleringen och det faktum att både barn och vuxna är hemma, det leder väl i rätt få familjer till en känsla av Astrid Lindgren-vardag? Och det i så kallade “normala” familjer.
Då kan ni bara tänka er hur vardagen just nu ser ut i en bokstavsfamilj.
Mot stjärnorna genom svårigheter
Märker att det blir latinska bevingade fraser som fungerar som rubrik och mellanrubriker, det är väl bristen på intryck utifrån som får mig att greppa halmstrån.
I företagsvärlden var det för några år sedan modernt att “översätta” orden problem och svårighet till något mer klämkäckt, allt som var lite jobbigt kallades plötsligt för utmaning. Kan inte låta bli att tänka tanken, har det här runnit ut och in i familjelivet också? Är det därför just neuropsykologiska diagnoser och sjukdomar är så omtvistade?
Före vi sätter tänderna i det omtvistade, en sväng tillbaka till sjuttio-, åttio-, och nittiotalet – och då jag skriver det inser jag att sådana som är födda på 2000-talet, att de också kan vara föräldrar, det är bara jag som är gammal. Oavsett ålder, det hör väl till den naturliga utvecklingen att man redan som barn bestämmer sig för att inte bli en likadan mamma eller pappa som ens egna föräldrar var?
Jag låter kurvan plana ut och är tillbaka vid det faktum att många anser sig ha rätt att ifrågasätta till exempel en ADHD-diagnos.
“Så går det då man har alldeles för lösa tyglar” eller “så går det då föräldrarna inte bryr sig om sina barn” ser och hör man ofta av utomstående, sådana som inget om till exempel ADHD vet. Och då är redan de flesta ADHD-föräldrar sina värsta och strängaste domare, de första att anse att de misslyckats som föräldrar.
För att knyta ihop några av de väldigt lösa trådarna, jämförelsen med företagsvärlden blev hängande. I fråga om neuropsykologiska sjukdomar är det inte fråga om några klämkäcka utmaningar, i de flesta fall talar vi om riktiga problem och riktiga svårigheter.
För att använda en sliten jämförelse, det är väl ingen som skulle komma på den fantastiskt dumma idén att försöka bota till exempel cancer genom en strängare uppfostran?
Ingen regel utan undantag
Det är väl det ordstäv som stämmer både bäst och sämst i vår familj. För vi har alltid haft regler, men de ändras och blir strängare och måste i slutskedet skrivas om, helt enkelt för att de upphör fylla sina funktioner.
Före det, tusen och en gång av upprepning. Av regeln, av vad som händer om och framför allt då man bryter mot den. För att ta samma strid följande gång samma regel är aktuell.
Några exempel ur vår snäva vardag av idag: lilla barnet tittar oförskämt mycket på tecknade serier. Avsnitt som avlöser varandra med längre eller kortare presentation i form av sluttexter. De här sluttexterna, det är omöjligt för barnet att sitta stilla, vara tyst, medan de rullar.
Det är ingen stor sak, men det är otroligt irriterande då man inte kan låta bli att följa med mönstret.
Eller som att det alltid är smörgåsen som blir ouppäten, allt det enligt honom goda försvinner nog från tallriken.
Eller som i att det alltid är halsduken som får bägaren att rinna över då det är dags att gå ut.
Eller som att det inte går att gå i trapporna, man måste springa.
Eller promenaderna med hunden. Som resulterar i upprepning av frasen “…du ser ut som om du vore hundra år gammal” gång efter gång.
Som man bäddar
…får man ligga. Har lust att skriva om hela frasen: som man bjäbbar, får man ligga – känns som om det passar vår familj bättre.
För, vi ska tillbaka till det här med att vi alla dyrt och heligt lovat att vi inte ska upprepa våra föräldrars fel och misstag, att vi ska göra bättre än de gjorde.
Jag är den första att erkänna, att jag misslyckats med detta. Där jag ändå kunnat lämna de enligt mig värsta misstagen ogjorda, har jag ersatt dem med egna och helt nya misstag som mina barn kan försöka undvika om en de en dag själva blir föräldrar.
Som det här med att jag blir så oerhört frustrerad av att lilla barnet, gång på gång säger att hunden ser ut att vara hundra år gammal.
Jo, jag kan vara både orolig och irriterad över det faktum att han härmar mig, oroa mig över att det brister i hans egen fantasi. Men, jag vet att det var jag som sade det först och det att jag nu hör det eka, många gånger om dagen, är ett exempel på att jag fungerar som lilla barnets rollmodell.
Att han lär sig av mig, tar modell av hur jag fungerar och till valda delar vill vara sådan som jag är.
Det är både på gott och ont.
Text och bilder Micaela Röman
Bild av Micaela Casual Friday Studios
Jag är Micaela Röman, mamma till två barn och människomamma till en Bostonterrier. I familjen ingår också en äkta hälft. Jag är företagare och journalist, bor i ett “mentalsjukhus” i Sibbo.