Ett ofullständigt kaos - det är en helt ovanlig vardag i helt vanlig familj, en vardag som alltid färgas av adhd.

“Den dag vi hotar barnet med något, då ska vi också se till att vi fullbordar hotet.”

Det var vår överenskommelse. Varken min man eller jag avsåg några allvarliga hot, det vi främst menade, det var att vi inte ville vara de där tjatiga föräldrarna som den ena stunden säger att det inte blir någon efterrätt om man inte först äter upp all varm mat, för att stunden efter ändå ge efter och ge barnet efterrätt trots att maten inte blev uppäten.

Tur att vi inte lovade äta upp vår gemensamma hatt om vi en dag bröt löftet. Det finns inte tillräckligt hattar i hushållet för att täcka alla de gånger vi inte levt upp till det vi lovat.

Tröstar mig med att vi avgav löftet då vi bara hade ett barn.

Ett av mina starkaste barndomsminnen är den för mig helt obekanta mamman som lämnade sin son på badstranden. Efter en hel del bråk, packade mamman bara sonikt ihop alla deras saker, satte sig i bilen och åkte iväg. Kvar på stranden satt en liten, gråtande, pojke. Jag – blott ett barn själv – kunde inte förstå hur en mamma, en fullvuxen människa, kunde göra så mot sitt eget barn.

Nu, i fullvuxen ålder är jag rätt säker på att hon många gånger hade sagt det åt barnet. Att om han nu inte stiger upp och klär på sig, då kommer hon att åka hem utan honom.

Hon kanske hade avgivit samma löfte som min man och jag. Eller så var hon bara så in i ryggmärgen trött. Hon var i alla fall tuffare än jag, hon åkte ju iväg. Precis som hon hotat att göra.

Hon kom tillbaka. Plockade upp sin son, med många blickar i ryggen. Om deras liv efter detta vet jag inget.

Rutiner, regler eller straff

Det sägs att det är viktigt för barn med adhd att upprätthålla strikta rutiner. Det är lättare för de här barnen att klara dagen, då det vet vad som komma skall.

I vårt fall var det här med rutiner fastspikat redan före lillebror fick sin adhd-diagnos, de facto var rutinerna spikade redan före vi ens hade fått lillebror. Det har en enkel förklaring.

Båda våra barn är adopterade. I fråga om foster- och adoptivbarn är det en av de första sakerna man lär sig, att det är viktigt att leva en så balanserad vardag som möjligt. Rutiner ger trygghet. Så, de rutiner vi byggde redan för storebror, dem fortsatte vi tillämpa också då vi kom hem med lillebror.

Där vi med storebror kryssat rätt lugnt och klarat oss utan att ta till hot, var vi så där pass lagom malliga och kände oss säkert som rätt okej föräldrar. Det hände att vi tittade på “Supernanny” på TV och tänkte att, jösses de där föräldrarna har ju verkligen ingen kontroll över sina barn.

Och så kom alltså lillebror. Det vi till en början klarade av att fortsätta kalla för rutiner, de övergick till att kallas regler. Och det ska sägas, det är svårt att tillämpa samma regler för två så här olika barn.

Så, det är klart det hände. Att jag hörde både mig och min man säga det. “Om du nu inte slutar med det här (insert gallskrik, sparkar eller annat här), så får du inte (insert lördagsgodis, barnprogram eller annat här)”. Sällan att det gick fram, sällan att det går fram.

Sakta men säkert

Det gnager ju. Att man bryter mot de spelregler man satt upp för sig själv. Ju fler de meningslösa hoten var och är, desto mindre effekt. Det enda effektfulla, det är att ens bild av sig själv ens som en okej förälder sakta bryts ner.

Då reglerna inte har någon verkan, vad gör man då? Efter hot, kommer straff? Nu har det ännu inte hänt att jag bara skulle ha satt mig i bilen, åkt iväg och lämnat lilla barnet. Men han har fått sitta ensam på sitt rum. Han har fått gå från matbordet för att vi andra ska få äta i lugn och ro. För att nämna några exempel.

Kvar sitter resten av familjen, och åtminstone min bild av mig själv som förälder får ytterligare en törn. Det har hänt att jag tittat på det stora barnet och tänkt för mig själv, att helt misslyckad kan jag ju ändå inte vara, ett barn är ju ändå så gott som glatt och harmoniskt. Normalt, kunde jag kanske våga påstå.

Därför var det både viktigt och en lättnad att lilla barnet fick en diagnos. Främst naturligtvis för att det gör livet lättare för barnet, jag är verkligen ingen medicinmotståndare i den här frågan, men också för att vi föräldrar fick bekräftat att barnets sätt att vara inte var ett resultat av ett misslyckat föräldraskap.

Inte bara diagnosen i sig var viktig. I samband med alla de undersökningar barnet genomgår, alla de samtal barnet och vi för med utbildade proffs, har också inneburit en form av ventil för oss föräldrar. Den här ventilen, den bidrar till att vi sakta men förhoppningsvis säkert bygger ihop vårt föräldraskap igen.

Vi blir aldrig perfekta Solsidan-föräldrar, men vi är tillräckligt bra föräldrar.

Ännu tillbaka till “Supernanny” på TV. Jo, nuförtiden ser vi med mycket blida ögon på familjerna i programmet och varje gång slås vi av samma tanke. Det kunde lika väl vara vi.

   Text och bilder Micaela Röman

Bild av Micaela Casual Friday Studios

Jag är Micaela Röman, mamma till två barn och människomamma till en Bostonterrier. I familjen ingår också en äkta hälft. Jag är företagare och journalist, bor i ett “mentalsjukhus” i Sibbo.

Puhelinneuvonta

040 541 7696

ma–to klo 9–12