Ett ofullständigt kaos - det är en helt ovanlig vardag i helt vanlig familj, en vardag som alltid färgas av adhd.

“Jag blir tokig om det här fortsätter länge ännu.”

Det var inte jag som sade det, det var barnet. Det friska barnet.

Vem är nu egentligen vid sina sinnens fulla bruk just nu, efter en dryg månad i mer eller mindre kompakt karantän? Avvikelserna i mitt eget beteende är redan många och jag är inte speciellt stolt över någon av dem. Eller, vad säger ni om att jag blir arg på andra kunder i affären? Jag tappar nerverna över de andra kunderna som kommer alldeles för nära, jag blir vansinnigt arg på alla som ser ut över att vara sjuttio år eller äldre – de ska ju gå i butiken under de timmar som är avsedda bara för dem.

Jag kan bli alldeles otroligt irriterad på att det kommer andra människor emot mig i skogen. Hur håller man tillräckligt stora avstånd på en smal skogsstig?

Och så försöker jag lugna ner mig, komma ihåg att det här är något ingen kan göra något åt och att vi alla är i samma båt.

Men, under hela den här tiden har jag grubblat över det här, hur länge kommer det att ta innan vi alla är så att säga normala igen? Vilken är dagen då jag och vi inte längre behöver vara rädda för andra människor?

En fördel att inte riktigt fatta

Tänker ofta på det, då jag betraktar lilla barnet, bokstavsbarnet. Att det kanske är en fördel att inte helt och hållet förstå vad som händer just nu. Bristen på förståelse beror främst på barnets ringa ålder, men till valda delar också på att vardagen i hans huvud inte annars heller ser ut som andras vardag.

Lilla barnet är kanske den i vår familj som klarar det här bäst av oss alla just nu. Jag har naturligtvis funderat en hel del på varför det är så.

 

Morgnarna är fortfarande allt annat än lugna, timmarna innan medicinen börjar verka är inte av denna världen – det handlar om allt från att väcka resten av familjen alldeles för tidigt, till ett enda kaos vid frukostbordet till det att han på det här sättet lyckas få alla andra i familjen på uselt humör. Men senast där vid morgonen barnprogram på TV lugnar han ner sig och efter det löper lek i eget rum, utomhusvistelse och det pyssel vi sysselsätter oss med på kvällarna faktiskt ganska bra.

Barnens sociala kontakter i riktiga livet är på paus och jag har landat på att ju mindre folk det rör sig omkring lilla barnet, desto enklare är hans dagar. Ett hushåll bestående av fyra människor och en hund, det är en tillräckligt liten och kontrollerbar enhet för lilla barnet. Övergångarna, det att vi förflyttar oss från en sak till en annan, är lätta i och med att det alltid finns tillräckligt med fullvuxna som både kan hjälpa och ge tillräckligt tydliga kommandon.

Då någon frågar hur vår vardag löper, med tanke just på de utmaningar vi har med det lilla barnet, är till och med jag själv förvånad då jag hör mig själv säga att det går överraskande bra.

Det kunde alltid vara värre.

Storleken har betydelse

Tanken är att lilla barnet ska börja skolan i höst. Om och då vi en dag återgår till vanliga normala, så innebär det att lilla barnets cirklar helt plötsligt blir väldigt mycket större. Hur stora, det vet vi inte ännu – det då det ännu idag inte är bestämt om barnet kommer att placeras på specialklass eller om det är normal klass, med personligt stöd, som gäller.

Vi föräldrar har velat lite av och an i fråga om specialklass eller inte. Barnets kompisar kommer att gå i vanlig klass och det är klart att man undrar hur vårt barn kommer att uppleva det. Förr stämplades de barn som gick i specialklass, men jag har förstått att integrationen mellan klasserna är så pass stor idag, att det här problemet inte längre finns på samma sätt. Fördelen med specialklass är just storleken, eller litenheten ska jag kanske säga.

I vår kommun är de normala klasserna stora, mellan 30 och 40 elever och jag kan bara tänka mig hur mycket impulser – inte bara bra – barnet skulle få i en sådan omgivning.

Det som bekymrar mig i denna tid av isolering, det är kanske just avsaknaden av de sociala kontakterna, möjligheten för barnet att träna på hur man beter sig tillsammans med andra.

   Text och bilder Micaela Röman
Bild av Micaela Casual Friday Studios

Jag är Micaela Röman, mamma till två barn och människomamma till en Bostonterrier. I familjen ingår också en äkta hälft. Jag är företagare och journalist, bor i ett “mentalsjukhus” i Sibbo.

Puhelinneuvonta

040 541 7696

ma–to klo 9–12