Ett ofullständigt kaos - det är en helt ovanlig vardag i helt vanlig familj, en vardag som alltid färgas av adhd.

Kuvassa pehmohahmo kurkkii parvekkeen kaiteen alta ulkona avautuvaa pihamaisemaa, tietä, taloja, puita ja pensaita.

“Jag var tvungen att föra bort mitt barn, brådskande placering utanför hemmet. Situationen var sådan att vårt bokstavsbarn var en fara för resten av vår familj.”

Det är inte helt sällan jag slås av det. Tänk om så kallade vanliga familjer visste hur vardagen ser ut i de hem som har ett eller flera barn med adhd eller någon annan liknande diagnos. Citatet ovan är tagen ur ett slutet diskussionsforum jag hänger på och det är bara ett av de många öden jag stöter på så gott som dagligen.

Ingen annan än den föräldern som skrev den uppdateringen kan veta hur det känns, att föra bort sitt eget barn. För barnets eget bästa, men också för resten av familjens bästa. Att det nu, i coronatider, dessutom handlar om en placering på andra sidan den nyländska gränsen gör inte det hela lättare.

Det är ju något man lätt gör, säger “man vet precis hur det känns”.

En sak har jag lärt mig under de senaste åren. Den som inte delar vardag med ett specialbarn, den vet inte hurdan vår vardag är.

Stökigt barn, dåliga föräldrar

Vi anade i ett tidigt skede att vårt barn hade någon form av diagnos på kommande. Problemen var inte så stora hemma, men på dagis fick vi så gott som dagligen höra att barnet hade varit våldsamt mot de andra barnen och personalen, hade verbalt hotat både sig själv och andra och fått okontrollerat stora raseriutbrott.

Vi kallades regelbundet in för samtal med personalen, välutbildade och välmenande människor som alltid vill barnets och vårt bästa. Trots att samtalen alltid fördes i god ton, kändes det som om förståelsen för att vårt barn på många sätt inte är som alla andra inte var på den nivå vi önskade. Inte helt sällan har vi känt oss som världens sämsta föräldrar och funderat på vilka alla fel vi gör. För fel gör vi, precis som alla andra, men vi har ju ändå lyckats fostra det äldre syskonet till ett rätt balanserat barn.

Vi tog på eget initiativ kontakt med hälsovården för undersökningar av vårt barn. Då den andra och sista träffen med den psykolog vi då träffade, led mot sitt slut gjorde jag något dumt. Dumt som i att man aldrig ska försöka vara rolig då man träffar en terapeut.

Jag frågade henne om det fanns någon form av bromsmedicin för barnet. Psykologen tittade länge på mig och svarade “för så här små barn är det de fullvuxna som ska fungera som broms”.

Jag hade lust att fråga om hon kanske ville testa på vår vardag. Men, efter att ha försökt vara lite vitsig, kände jag inte för att vara krävande också.

Jag visste att hon hade fel. Det här är något jag ofta stöter på i de “neuropsykologiska kretsar” jag rör mig. Många föräldrar upplever att de inte blir hörda, än värre, att man inte tror på dem. Det jag upplever som grovt är att många föräldrar beskylls för att vara lata, inte orka eller kunna uppfostra sina barn. Det grövsta, det är att många anklagas för att söka diagnos och eventuellt medicinering bara för att de inte orkar med sina barn Än värre, att de bara är ute efter de stöd samhället erbjuder för barn med en diagnos.

Jag upprepar det gärna, den som inte lever tillsammans med ett specialbarn, den vet inte hur det är. Det vi är ute efter, också då vi söker en diagnos, är barnets bästa.

Vi har också stött på det här, att inte bli trodda. Då vi någon gång lite lättat på trycket, berättat för släktingar eller vänner att det är ganska jobbigt, har vi fått höra att det är omöjligt. Så soligt och socialt som vårt barn är. Och det är barnet. Men, kom gärna och säg att det är omöjligt då barnet är mitt uppe i en av sina fullständiga smältpunkter.

Vardagen i undantagstillstånd

Precis som många andra, drabbas också vi av inhiberade tider till psykologen just nu. Vi pratade ändå över telefon om dagsläget och jag kunde för min del konstatera att det går överraskande bra trots att alla rutiner raserats.

Psykologen ville naturligtvis prata med barnet också, barnet hade just fått sin medicin och den hade inte riktigt hunnit bita ännu. Så, både jag och psykologen fick höra att det är tråkigt att förskola är stängd – det kan vi säkert alla hålla med om – men också att barnet absolut inte har lärt sig något nytt, att mamma verkligen inte har gjort några förskoleuppgifter tillsammans med barnet samt att mamma definitivt inte har varit ute med barnet.

Behöver jag säga det? Att barnet är en mästare på att hitta på? Till och med ljuga? Men, det säger väl de flesta föräldrar vars barn ger en sådan här bild av tre veckor i isolering.

   Text och bilder Micaela Röman
   Bild av Micaela Casual Friday Studios

   Jag är Micaela Röman, mamma till två barn och människomamma till en Bostonterrier. I familjen ingår också en äkta hälft. Jag är företagare och journalist, bor i ett “mentalsjukhus” i Sibbo.

Puhelinneuvonta

040 541 7696

ma–to klo 9–11