fbpx

Ett ofullständigt kaos - det är en helt ovanlig vardag i helt vanlig familj, en vardag som alltid färgas av adhd.

Kuvassa kaki pikkupoikaa askartelevat pöydän ääressä. Pöydällä on tarvikkeita ja serpentiinikasa. Pienempi poika seuraa isomman tekemisiä.

“Men, mamma. Jag lovar att jag nu är snäll.”

Äh. Och jag som inte ens egentligen är en sådan människa eller mamma som skulle kräva att mina barn är snälla. Det jag kräver, det är att de uppför sig och att de tar hänsyn till varandra, oss föräldrar och andra. Det har i min värld inte så mycket att göra med att vara snäll, hur det ser ut i en sjuårings adhd-huvud, det vet jag tyvärr inte.

Som förälder älskar man sina barn. Glansbildsversionen av föräldraskapet kräver att vi föräldrar älskar våra barn oavsett omständigheter, händelser och särdrag i dessa barn. I glansbildsversionen, den som visas upp på sociala medier, i veckotidningar och på TV, är barnen äppelkindade, tysta och klädda i fräscha, ofta randiga kläder.

Som jag redan tidigare berättat, är våra barn adopterade. Bakom de här adoptionerna ligger många svåra år, långa och dyra processer och till slut glädjen över att äntligen få kalla mig själv mamma.

Och som jag njöt av att äntligen få vara mamma!

Jag är i grund och botten det som kallas en duktig flicka. Klarar mycket och orkar ännu mer. Så, första barnets vakna nätter och matvägran gick galant i många månader. De gick galant och hemmet var mer än relativt välstädat och på något sätt var jag också mer än acceptabel hustru.

Och någonstans växte tanken och frågan: hur otacksam är jag inte, om och då jag tycker att moderskapet också är jobbigt, uttröttande och utmattande?

På något sätt inbillade jag mig själv, att i synnerhet jag som fått gå långa omvägar för att äntligen få barn, att jag måste orka lite mer än andra föräldrar, helt enkelt bita ihop och orka.

Det hände en gång, att jag röt till på allt annat än ett vackert sätt, då första barnet vägrade sova dagssömn. Barnet blev förskräckt och började naturligtvis gråta. Ännu idag, tio år senare, känner jag skammen skölja över mig. Hur kunde jag göra så mot mitt barn, barnet jag hade längtat efter i så många år?

 

 

Det kan alltid bli lite värre

Jag överdriver inte, ovannämnda minne väcker fortfarande skuldkänslor i mig. Då vet jag ändå innerst inne att det är en pytteliten händelse och att barnet absolut inte tagit skada, barnet själv kommer inte ens ihåg att det hänt.

Då man alldeles för sällan täcks berömma sig själv och det man fått till stånd, så tänker jag nu – offentligt – bryta mot det: det här barnet växer upp som en sällsynt bra typ, han är omtänksam, eftertänksam, klok, känslig och full av hänsyn. Jo, jag vet att jag egentligen bara har barnet att tacka för allt det här, men jag tackar också mig själv för att jag inte förstört någon av de här egenskaperna.

Men, tillbaka till det där minnet som fortfarande spökar. Att det spökar och väcker känslor, det är konstigt i och med att jag ändå lyckats skrapa ihop så många nya minnen att skämmas över.

Det är bara att konstatera, lillebror och de utmaningar hans adhd innebär, har inneburit att det jag tidigare tyckte var jobbigt, uttröttande och utmattande, det känns som bananskal i retrospekt.

Inte bara det att han är vild. Inte bara det att han får oregerliga samman- och raseriutbrott. Inte bara det att han är impulsiv och våldsam. Inte bara det att ett normalt resonemang inte fungerar. Utan också det att allt detta tillsammans kan få mig inte bara trött, utan också rasande, arg och uppgiven.

Och mina reaktioner, som rasande, arg och uppgiven, bygger på högen av minnen att vara mindre stolt över.

För att inte tala om alla svarta tankar som hinner mala på.

Bland alla föräldrar – och kanske framför allt bland dem som inte är föräldrar – är det tabu att säga att man inte tycker om sitt barn. Men, det gör man inte. Man älskar barnet hela tiden och alltid, men tycker inte om det alla gånger. Inte som förälder till så kallade normala barn, inte som förälder till specialbarn.

Det är mer än okej att känna så, bara man kan landa på att det egentligen är saker barnet gör eller säger man inte tycker om.

Och det här är något som är knepigt i fråga om adhd och barn som medicineras. Utan medicin är barnet sig självt och då är de mest enerverande sätten att vara högst synliga. Då barnets medicin verkar och vardagen fungerar mer normalt, är det då det “riktiga” barnet man uppskattar?

Vi behöver inte alltid pepp

I och med att det är just de svarta tankarna som är tyngst att bära, är det speciellt viktigt att man får utlopp för dessa, att man inte skäms för att säga hur det är och hur det känns.

Jag har alltid varit väldigt öppen i fråga om de problem vi har med lillebror, före diagnos och efter diagnos. Jag förstår ju att släkt, vänner, personal både inom vården och småbarnsfostran egentligen bara menar väl då de bemött mina utläggningar eller svar på frågor med konstateranden om hur underbart det här barnet är – socialt, glatt, pratsamt och kvicktänkt. Jo, jag håller med, han är också allt det här. Men inte bara underbar.

Utgående från att det inte är okej att inte tycka om sitt barn, rättare sagt saker barnet gör, så är det en form av tröskel man kliver över då man berättar för någon utomstående hur det egentligen ligger till. Att då mötas av välmenta positiva utläggningar, det kan i värsta fall kännas som ett slag i solar plexus, att man känner sig dum, otacksam och förminskad.

Ibland vill man – eller jag – bara få medhåll, att någon bara sällar sig till kören och håller med om att det är hemskt.

Det brukar lätta.

It takes one to know one, brukar man säga. Det är kanske just därför det är så häftigt, lätt och roligt att ibland utbyta erfarenheter och åsikter med andra föräldrar som inte precis alla stunder i dagen orkar eller kan tycka om sina barn.

   Text och bilder Micaela Röman
Bild av Micaela Casual Friday Studios

Jag är Micaela Röman, mamma till två barn och människomamma till en Bostonterrier. I familjen ingår också en äkta hälft. Jag är företagare och journalist, bor i ett “mentalsjukhus” i Sibbo.

Puhelinneuvonta

040 541 7696

ma–to klo 9–11