fbpx

Ett ofullständigt kaos - det är en helt ovanlig vardag i helt vanlig familj, en vardag som alltid färgas av adhd.

Kuvassa on kaksi pikkupoikaa tuijottamassa uunin luukkua. Pojat ovat selin kameraan, ja uunissa paistuu jotain.

Hur lågt kan man sänka en tröskel?

Utbildad personal både inom bildning och småbarnspedagogik stämmer alla upp i samma kör i fråga om den distansundervisning som nu pågår – var snäll med dig själv, sänk tröskeln! Min fråga är, hur lågt kan man sänka en tröskel? Är det okej att gräva ner den?

Jag kollade just i min kalender, den 16. mars var barnen i skola och förskola. Datumet känns okej, men var det inte ifjol vi satte oss själva i frivillig karantän?

Vi – det är jag, min man, stora barnet som fyller 11 år i höst, lilla barnet som nyss fyllde sju och en galen hundvalp. Om jag skall uppge en orsak till varför den här bloggen ligger på just adhd-förbundets sida, så hänger det ihop med att lilla barnet har en adhd-diagnos.

Rutiner, rutiner, rutiner – och medicin. Det är det som fungerar allra bäst hos oss. Vi är så inrutade i våra rutiner att till och med veckosluten bryter och det inte bara på ett positivt sätt. Så, ni kan tänka er hur bra de senaste två veckorna har fungerat i vårt hushåll. Inte bara det att själva rutinen kring förskolan försvann – stiga upp, ta medicin, föra till förskolan för att sedan hämta – utan allt det där vettiga görandet. Undervisningen, hänget med kompisarna och framför allt – energiförbrukningen och energitankandet.

Det som kvarstår här i karantänen? Stiga upp och medicin. Efter det, ett fullständigt kaos, för att citera Bo Kaspers Orkester.

 

Allt det här mångsysslandet

Jag har alltid uppskattat den personal som undervisar och tar hand om våra barn. Jag uppskattar dem än mer idag. Det gäller också stödpersonalen. Just nu gör jag inte annat än kränger ihop lunch, mellanmål och middag, städar mellan varven och försöker se till att fjärdeklassisten får sina uppgifter gjorda, samtidigt som den lille har någon vettig sysselsättning på gång. Ska erkännas att Netflix i dagens läge räknas som vettig sysselsättning i det här hushållet.

Känner mig också som en värdinna i ett kontorslandskap, det då jag försöker se till att alla som är uppkopplade till ett möte via Teams eller Hangout har en någorlunda lugn vrå att jobba i.

Om det blir några vårfester i vår, tror jag det är många lärare och annan personal som kommer att få ett större lass blomster än vanligt.

Också i det här undantagtillståndet får förskolebarnet förslag på uppgifter och pyssel som kan göras här hemma. Hittills har jag tyst tackat mig själv för att vi på något underligt sätt har vattenfärger, pärlor och annat material här hemma, sådant som behövs för att barnet ska uppfatta att hen gör uppgifterna som de ska göras.

Har många gånger tänkt på de familjer där till exempel vattenfärger inte är av högsta prioritet i butiken, helt enkelt för att man inte ha råd. För att inte tala om datorer och uppkopplingar, något som ändå är ett måste för att man ska kunna hålla kontakten i det här läget. Eller än värre, de familjer där man över huvud taget inte har kapacitet att ta hand om de barn som är hemma just nu.

Mätt med det är vår avsaknad av en printer ett försvinnande litet problem. Måste erkänna att jag bävar för vad allt som kommer att dyka upp i problemväg då den här tiden av isolering och hemmavarande en dag är över.

Speciella barn med speciella behov

För, trots att våra specialbarn är precis lika omtyckta och älskade som – ursäkta uttrycket – normala barn, så är det fråga om speciella barn med speciella behov. I vårt fall har vi “bara” förlorat stödet av fantastiska pedagoger och några besök hos läkaren, men jag vet att många förlorat mycket mer av det som är nödvändigt för att deras specialbarn ska klara vardagen. Det här inte bara skjuter problem på framtiden, problemen kan också förvärras om det här undantagstillståndet pågår länge.

Det är inte bara barnen själva som drabbas, i värsta fall drabbar det här hela familjer och påverkar sådant som i vårt fall, skolstarten. För vårt barn är träning av de sociala kompetenserna oerhört viktigt, och det är svårt att träna just nu. Nu, med barnet hemma hela dagen, inser jag hur viktig tiden på förskolan är också med tanke på familjens möjlighet till återhämtning.

Men, det är som det är för tillfället. En tröst är, är att vi är alla i samma båt. Både de “normala” och vi andra. Tills dess tränar vi på att inte bara sänka tröskeln, utan i många fall gräva ner den.

Text och bilder Micaela Röman
Bild av Micaela Casual Friday Studios

Jag är Micaela Röman, mamma till två barn och människomamma till en Bostonterrier. I familjen ingår också en äkta hälft. Jag är företagare och journalist, bor i ett “mentalsjukhus” i Sibbo.

Puhelinneuvonta

040 541 7696

ke ja to klo 9–11